Dagens möte med utredaren.

Var på Huddinge idag. Gick nog bättre än väntat faktiskt.
Vi pratade först och främst om min mamma och sen pratade vi en del om min vän som gick bort i november. Allt lugnt så långt. När vi pratat i kanske 20 minuter så frågar han helt plötsligt; Vad tror du att transsexualism beror på? Tror du att det är biologiskt eller psykiskt? GHA! Vad tusan ska man svara på något sådant? Förstår inte varför han ställde den frågan över huvud taget faktiskt... hm...

Nu väntar psyktester med start 28/2 och sen ska jag tillbaka till min utredare i mitten av maj. Jag tror att det är mitt sista möte med honom innan de bestämmer om diagnos och sådant. Ja, ja. Det lär jag ju märka.

Detta var nog allt för tillfället.

Över och ut!

//Linus

Anhörigmöte, psyktester osv.

De senaste månaderna har minst sagt varit kaos. Utredningen fortsätter sakta men säkert. Eller, säkert vette tusan. Men det går framåt i alla fall. Hoppas jag.

Var på anhörigmöte med familjen den 24e januari och det var minst sagt intressant. På ett mindre positivt sätt. Hela familjen verkar ha bytt sida och morsan visade upp känslor som jag trodde att hon kommit över vid det här laget. *suck* Det jag är rädd för är att min utredare ska tro att jag ljugit för dem om hur min familj hanterar min kommande könskorrigering. Måste få honom att förstå att jag bara gett honom min uppfattning om det hela.

Skulle börjat med mina psyktester 31/1 men eftersom jag pinsamt nog vaknade 09.01 när jag skulle varit där 09.00 så sket det sig. Ringde direkt och bad så hemskt mycket om ursäkt och fick en ny tid 28/2 kl 15.00 i stället.

Nästa utredningsmöte blir nog intressant. Speciellt om jag behöver svara på frågan om hur de senaste månaderna har varit.

-Jo du förstår kära utredare. Min älskade vän och superhjälte begick självmord i slutet av november och då rasade marken under mina fötter. Att min mamma började krångla gjorde ju inte saken bättre direkt. Detta ledde till att jag bröt ihop och var inlagd på psykavdelning 10-14/12 och sedan natten til 29/12. Förresten så går jag inte i skolan den här terminen eftersom jag blivit sjukskriven och jag går i terapi en gång i veckan. Nå vad säger du? Visst verkar jag så där psykiskt stabil som man bör vara? Får jag min diagnos nu dådå?

Det är ju omöjligt för mig att förutse vad han kommer att säga på mötet, men jag är livrädd. Så fruktansvärt jävla livrädd...

//Linus

Första mötet

Jag hade mitt första möte på utredningen idag. Det var... intressant. Jag kom dit i god tid, blev omkringbollad mellan receptioner och annat folk som inte visste vart jag skulle eller glömde att de skulle ta betalt av mig fast de inte skulle det ändå och så vidare, och fick så slutligen komma in och träffa utredaren. Han började med att titta på mig och säga "ja, det var du som var på tv va?" och förklara att han hade fått erbjudandet att stå i studion och kommentera efteråt, men att han hade insett att vi skulle träffas och inte tyckte det var så lämpligt. Och det var ju skönt...

Det genomgående temat var väl att han inte verkade lyssna, vilket var sjukt frustrerande. Jag berättade minst två gånger om Chris/att jag inte bor hemma, och trots detta frågade ha fem minuter senare om jag bodde hemma. Suck. Även tonvis med frågor om min och min släkts medicinska historia, där jag inte kunde svara på de festa. Jag har väl ingen aning om ifall det finns ärftliga blodsjukdomar i min släkt? Vet andra sånt? Frågade även en hel del om ifall det fanns depressioner i släkten. Vaddå, skulle det vara ärftligt eller? Hälften av frågora, minst, verkade helt ovidkommande.

Han frågade också om jag "har någon i mitt liv". Jag var tvungen att fråga om han menade partner, och det gjorde han, så jag svarade att det finns en underbar människa i Uppsala och att vi precis har pratat och blivit tillsammans. "Är det en man eller en kvinna?" "Inget av det." "Va?" "Nej, intergender, du vet, varken man eller kvinna. Det finns sånna också." "Jaha, mhm..." Och så gjorde han ett stort frågetecken på sitt papper. Hoppas han googlade det när jag hade gått, så har jag vidgat någons värdsbild idag. Sånt känns alltid bra :)

Något jag faktiskt gillade var att han var väldigt noggrann med att poängtera att grejer som gynundersökning är helt och hållet "upp till patienten" i hans värld. Det låter rätt bra, eftersom åtminstone jag itne har några som hellst planer på att lägga mig i en gynstol frivilligt så länge jag lever.

Slutligen pratade han om vad som ska hända framöver. Tydligen får jag en kallelse till vårt nästa möte, som kommer att vara om ca tre månader, och dessutom skickar han remissen till psykologen som ska göra en massa tester direkt. Efter nästa möte komemr det en remiss till logopeden, och sedan rullar det på enligt välkänt mönster.

Så behållnignen var väl en lite blandad kompott. Underbart att vara igång!

Tid - snart!

Berättade aldrig om att jag ringde till utredningen på deras telefontid och fick svara på lite frågor, tror jag. Det hela var tämligen odramatiskt, förutom min mage osm sannerligen inte var det, och förutom att personen pratade om "könsbyten" (isch!) var det inte så farligt. Fick veta att det nog fanns en tid för mig i februari, och att det skulle komma ett bekräftelsebrev snart och en precis kallelse längre fram.

Så gick deet någon vecka, och jag satt just och oroade mig för varför det inte kom något brev, när jag av ren tristess under en rökpaus öppnade nån slags sjukvårdstidning - "samhällsinformation" - som Region Skåne hade skickat. Och ut trillar ett brev! Till "Enil Andersson" (deras fel, obs!) men iaf.. Öppnar det, och det är en kallelse till möte med utredaren. Den 29:e november! Om två veckor! Helt galet...

Så nu är det igång, på riktigt. Om två veckor är det första mötet, och om jag har tur får jag börja raka mig till mig 21:e födelsedag :) Ibland är livet verkligen toppen.

//Emil

Jag, ett ufo...

Trött.
Trött på att vara trött.
Trött på allt. Nästan.

Hur länge ska jag behöva känna mig som ett UFO?
Jag vill inte höra från folk att de nu minsann ser mig som kille trots att jag ju faktiskt ser ut som en tjej. Jag blir inte glad av sådana kommentarer, trot eller ej. Jag vet hur jag ser ut. Mycket väl. Tack.

Dessutom förstår jag inte hur vissa människor kan resonera som så att jag borde berömma dem för att de säger rätt pronomen och rätt namn.

Kan inte folk bara sluta upp med att se min transsexualism som något exotiskt och som något som jag i tid och otid ska orka med att informera om till varendaste kotte som vill höra?

Ge mig min diagnos, mitt testo och min mastektomi, så att jag kan börja leva ett någorlunda normalt liv. Ett liv där jag slipper gå runt som på nålar.

Om jag inte får hjälp med detta helvete så vet jag faktiskt inte vad jag ska ta mig till...

Orkar inte gråta längre.

Vet inte vad jag ska ta mig till.

//Linus

Besök .

-Rasist jävel! , skrek jag naturligtvis inte när endrokrinologen frågade om allt detta var hedersrelaterat eftersom far min kommer från Iran ..
Istället svarar jag lugnt och stilla ”han är nog inte ens muslim..” (?) .

Nog för att pappa är en aning speciell.
Men han är förihelvete inte någon fundamentalistisk galning som tvingar sina barn till könskorrigering!!
Mer logiskt vore att han tog avstånd från detta eftersom han alltid sätter sej emot regimen och då mullorna faktiskt tillåter könskorrigering (såvida man är hetro).

Nu tänkte jag alltså skriva om mitt besök hos endrokrinologen, det blir nog inte allt för positivt.

Först pratar han oavbrutet om en massa saker, basic typ utredningsgång och hormonbehandling. Det var det som var bra med besöket.
Sedan var det dags för kroppundersökning.
Han inleder med att fråga 3 ggr om jag går på någonslags hormoner eftersom jag tydligen var hårig. Sedan undra han om jag hållt på med kroppsbyggning. Då visste jag inte riktigt om jag borde skratta eller gråta.

Han gjorde en onekligen lite väl grundlig undersökning. Och jag undrar fortfarande vart fan transkompetensen tagit vägen .. Han glömde självklart att förklara VAD han gjorde och VARFÖR. Desutom fick han för sej att man ska vara fullt kapabel att svara på en massa hemska frågor när jag befann mej i en av mitt livs mest obekväma situationer. Just nu känner jag mej mest så fruktansvärt jävla äcklig och jag vette faen riktigt vart jag ska ta vägen.hjälp..?

Nej nu ska jag sluta vara tönt. Stopphormoner när resultaten från blodproven kommer.
/Elias .

Logoped .

Igår fick jag ännu ett brev från Karolinska sjukhuset, utredningen.
Självklart står det med stora bokstäver både juridiskt namn, alla möjliga mellannamn, personnr inkl 4 sista siffror över större delen av kuveret.Omtänksamt va?
Desutom envisas dom med att skriva att det är en ”tjej” som gjort psyktesterna man får göra i utredningen (ja, jag är bitter över det).

Nej, nu ska jag sansa mitt klagande och glädjas åt att utredningen går framåt. Pepppepp .
I brevet låg en kallelse. Jag har hört att utredarn har skickats en massa olika remisser till nån doktor, endrokrinolog och nån kirurg osv. Så de va fett me lotto att se vart det var kallelse till .
Det var till logopeden.. (haha, den enda jag inte visste att man ens skulle besöka.)
Men det var ju trevligt, och de ska bli intresant att se vad man gör hos en logoped.

Utredningen går faktiskt framåt och det är tufft. Endrokrinologen på måndag, informationen är lite oklar men om jag fattat rätt så blir de stopphormoner då. Det känns prima.

/ Elias .